Välkommen till Nätpsalmboken! Läs, sjung och kommentera gärna! Och låt de psalmer och visor som återges inspirera till sång och fortsatt nyskapande! Aposteln skriver: "Tala till varandra med psalmer, hymner och andlig sång; och sjung Guds lov i era hjärtan." Och Psalmisten sjunger: "Halleluja! Det är gott att sjunga vår Guds lov, lovsång är skön och ljuvlig!"
1. Nu livas alla lundar, nu lövas varje lid, allt skapat vet: nu stundar den ljuva sommartid. 2. Nog är det som ett under när våren når vår nord, när i de fagra stunder nytt liv ur döden gror. 3. Guds kyrka skulle lysa som stad på solljust berg, med sommar utan kyla, med blomsterängars färg. 4. Guds ord väl alltid lyser, dess sol går aldrig ned, det hus som Anden hyser har himlens ljus och fred. 5. Men stundom kom det kyla på Herrens kyrkomark, när Gud sej tycktes skyla och tron ej var så stark. 6. Det var de tunga dagar, trots tillgång till Guds hägn, då fruset hjärta klagar och ber om sol och regn. 7. Så sänder Gud sin Ande som dagg på fnösktorr jord. Då blir det liv i landet, det grönskar av Guds ord. 8. Då kommer varma tider, Gud står vid sitt förbund, då lövas alla lider, då livas varje lund. 9. Då ljusnar det i landet från fjäll och ner till fjärd. Då sjunger den som kan det att Gud är äran värd. 10. Då lyser alla stränder som solig sommarkväll, då glöder alla gränder av helig altareld. 11. Du vår med ljusa dagar, med längtan, liv och sång, du spår att Gud oss lagar en salig vår en gång, 12. då vi med helgad tunga, med kärlek utan brist, med hjärtan evigt unga får prisa Jesus Krist! Text: Elias Blix, sv. övers. A.H. Musik: Ludvig Mathias Lindeman
1. Sjung nu för Gud den nya sången, hans under är i sanning stort! Den onde fienden är fången; hans högra hand har detta gjort. Sin frälsning har han uppenbarat, sin rätt för folk av alla slag. Han har sitt eget folk bevarat i trofasthet från dag till dag. 2. Den frälsning som han vann åt alla har jordens ändar nu fått se. Stå upp, låt hyllningsropen skalla, brist ut i jubel, dansa, le! Ja, lova Herren med din harpa, stäm upp din sång med helig fröjd, blås i trumpet med toner skarpa, stöt i basun mot himlens höjd! 3. Stäm in nu, alla jordens länder, i havets sång som brusar, hör! Må alla älvar klappa händer och bergen sjunga högt i kör! Ja, de skall jubla, ty han kommer, vår Herre kommer till sin jord. Rättfärdigt han all världen dömer, han dömer med sitt starka ord.
1. Världens pånyttfödelse glädjen pånyttföder! Skönt förnyad skapelsen den Uppståndne möter. Öst och väst och syd och nord, eld och vatten, luft och jord sjunger påskens psalmer. 2. Se mot himlavalvet upp, se nu hur det klarnar! Gå så ner till böljorna, lyssna hur de svarar! Mellan bägge morgonglad fröjdar sej i land och stad hela fågelkören! 3. Se hur skira lundarna står som förr om åren! Märker du hur ängarna fröjdar sej om våren? Nu det vissna kläs i grönt, grånat land står underskönt, målar påskens under! 4. Livets värme, segrande över dödens kyla prisar den som uppstod nu, som oss väl kan skyla. Döden svalde honom hel, men behöll ej någon del, miste vad den hade. 5. Vi i honom återfår hela paradiset: hett och hotfullt änglasvärd sänktes på det viset. Nu keruben visar glad livets träd med gröna blad, vinkar oss till Eden. Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig efter Adam av S:t Victor (1100-talet), sv. övers. A.H. 9/10 2014 Musik: Johan Peter Emilius Hartmann
1. Den blida vår är inne, och nytt blir jordens hopp. Ny fröjd får varje sinne, nytt liv får varje knopp. Så livligt solen strålar, så majestätiskt mild! För dödliga hon målar odödlighetens bild.
2. Förskönad nu naturen står klädd i högtidsdräkt. Vad ljuvlig vällukt, buren till oss av vindens fläkt! Vad prakt, vad rikedomar som skiftar tusenfalt! Se, runt omkring dej blommar och lever, doftar allt.
3. I luften kan nu höras mångtusen fröjdeljud. Skall ej vår tunga röras och lova Herren Gud? Må kölden i vårt sinne lik vinterkylan fly och kärleken därinne lik vårens morgon gry.
4. Snart våren är förliden, men, Jesus, här förbliv! Rättfärdigheten, friden och Andens glädje giv, så stormarna må tystna och själen fylld av ro till dina bud må lyssna, på dina löften tro.
1. Som vårsol stiger morgonröd steg Jesus upp ur natt och död med liv förutan like. Det gör, så länge världen står, att efter vinter kommer vår i Guds och nådens rike.
2. Som fåglars kör i lund och mark besjunger våren, blid och stark, i gyllne morgonstunder, så må vi alla med varann besjunga dödens överman och fira påskens under.
3. Som knoppen brister, ån blir stor, som ängen grönskar, kornet gror, när livets våg vill svalla, så må bli vår i Jesu namn i folkens liv, i kyrkans famn, till salighet för alla.
Text: Nikolaj Frederik Severin Grundtvig 1846 (63 år), sv. övers. A.H. 2016
Musik: Johan Peter Emilius (Emil) Hartmann 1860 (55 år)
Denna psalm trycktes första gången i "Förslag till Svensk Psalmbok 1816", som Wallin publicerade utan att ha rådfrågat psalmbokskommittén (vars välsignelse hans eget psalmboksarbete dock haft alltsedan 1813). Problemet med hans "Förslag till Förbättrade Kyrko-Sånger" 1814 (som psalmbokskommittén själv granskat och tryckt) var att det, liksom senare Runebergs finländska psalmboksförslag 1857, pressats in i den gamla psalmbokens schema, så att de gamla psalmerna behöll sina nummer och de nya fick plats endast i de uteslutnas ställe. Med 1816 års psalmboksförslag bröt Wallin helt med 1600-talsuppställningen, och såväl hans nya disposition som det nya antalet psalmer (500) behölls i den slutliga psalmboksversionen tre år senare.
Wallin inledde psalmboksförslaget med ett berömt företal, där han bl.a. skriver:
En äkta psalm är ej ett akademiskt vitterhets-stycke; den är ej gjord att kittla örat och inbillningen med granna bilder, frappanta vändningar och en hänförande verskonst; de sjunges ej eller läses, på det smaken må renas, världskännedomen höjas och språkfärdigheten förkovras, utan blott för hjärtats rening, andaktens höjande och själens förkovrande i tro, hopp och kristeligt sinnelag.
Samt följande om de äldre psalmerna:
De hava hos ett kristeligt folk blivit en national-egendom, som ej kan saklöst förskingras, så länge ännu något hjärta protesterar däremot; klenoder, som, kanske någon gång i ett århundrade, må besiktigas och, där så är av nöden, avdammas, men ingalunda uppsmältas och formas på ny modell, så länge de i sitt gamla vördnadsvärda skick ännu helst igenkännas av de fromma.
Den särskilt berömda programförklaringen lyder:
En väl inrättad psalmbok bör vara allom allt; allas tillhörighet och allas tillflykt: den enfaldiges som tänkarens, den känslofulles som den mera kallblodiges, enslingens som världsmänniskans, oskuldens som brottslingens; och detta allt genom alla mellangrader. Varje särskild människa är ej ens den samme i lugnets, betraktelsens och den stilla självprövningens stunder, som i glädjens eller sorgens, ångerns eller fruktans, den himmelska kärlekens och den andeliga segerns exalterade ögonblick." Just ovanstående psalm, "O Gud, ditt rike ingen ser", som i 1819 års psalmbok hade nummer 199 och rubriken "Nya födelsen", hör till Wallins mest högstämda och högtstående - men även till de mest kritiserade, särskilt vad femte strofen beträffar. Bakgrunden är den gamla diskussionen om vad som egentligen menas med "naturen", en diskussion som splittrade en del lutheraner redan på 1500-talet och som även tas upp i Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Det handlade då inte om naturen i den moderna betydelsen "flora och fauna", utan om det innersta och mest karaktäristiska i exempelvis människan. Centrala bibelord i diskussionen är bl.a. Efeserbrevet 2:3 där Paulus skriver om att vi "av naturen" var vi vredens barn (B2000 har "av födseln") och 2 Petrusbrevet 2:4, där Petrus skriver om hur vi genom Herrens stora och dyrbara löften kan bli "delaktiga av gudomlig natur". Är "naturen" inte nödvändigtvis syndig? Kan naturen ens hos den pånyttfödde - visserligen "av nåden stödd" - bemöda sej för allt gott?
Eftersom det delvis rör sej om en definitionsfråga är bekännelseskrifterna här relativt öppna för att något olika uttryckssätt kan vara acceptabla, bara man inte förnekar syndafallet och människans fördärv, alltså totala hjälplöshet i det andliga. Men att synden skulle höra till människans natur på så sätt att människan skulle upphöra att vara människa om hon upphörde att synda, det är ju även ur evangelisk synvinkel en lika grov villolära som att människan till sin fallna natur skulle vara förmögen till allt gott eller ens till att "sig för allt gott bemöda".
