459 Den skördetid nu kommer

1. Den skördetid nu kommer,

som före hösten går,

för ännu är det sommar,

då lust och glädje rår.

Ja, än kan solen värma

och frukten smakar sött,

en skatt får vi oss närma

av bär i blått och rött.

2. De fagra kantareller,

Karl Johans ädla svamp,

som Gud vid stigen ställer,

ger hopp i livets kamp!

Ja, ätlig sopp och riska

och milda kremlors rad,

gör våra kroppar friska

och själen varm och glad!

3. Tack, Herre, för de gåvor

du denna sommar gav!

Låt aftonsolens lågor

nu smycka land och hav,

tills mörkrets väv sej sänker

och löftets stjärnor tänds:

du ännu på oss tänker,

ditt ord oss ännu sänds. 

 

Text: Andreas Holmberg 29-30/8 2021, 15/8 2024

Musik: Svensk folkmelodi

163 Den kristna kyrkans sköna namn

1. Den kristna kyrkans sköna namn
man överallt vill bära,
men bära korset ända fram
vill inte många lära.
Sej kyrkans namn med orätt gav
så mången vackert kalkad grav,
som bara likben gömmer.

2. En världsvid kyrka kallas rätt
Guds kyrka här på jorden,
för alla folk av Adams ätt
i Södern och i Norden.
Från alla håll, mens världen står,
kring Herden flockas hjordens får,
vem kan väl det förhindra?

3. Men Kyrkan, den är ändå en,
ett namn i alla munnar.
Till grundval Gud har lagt en sten
som klippfast fred förkunnar.
Det är hans Son i tid och rum
och Sonens evangelium
som oss kan saliggöra.

4. Och därför kyrkans tecken är
just livets ord och lära,
åt hjärtat sol och dagg det bär
till Jesu Kristi ära.
Ty där det ljuder rent och klart
dess sanning visas underbart,
kan utan frukt ej vara. 

5. Guds kyrka står i dopets pakt
och vill Guds nåd få spegla,
och Herren vill, just som han sagt,
sitt vittnesbörd besegla,
med Anden, helig, ren och god,
med bröd och vin, sin kropp, sitt blod,
de kristnas dryck och föda.

6. På lydnaden mot Herrens ord
kan man så tydligt märka
var Gud har tempel på vår jord
och var hans kraft fått verka.
Där stiger ständigt stilla bön,
där visas tacksamhet så skön
med hjärta, mun och händer.  

7. Ett heligt liv i Jesu tro
kan världen ej behaga,
så under kors får kristna bo
i alla världens dagar.
Men alltid har av Herrens röst
hans kyrkas folk den rika tröst
att himlen de får ärva.

8. Att ogräs står bland vetet fram
kan ingen vis förnöja.
Munkristna går i last och skam,
som domens dag ska röja.
Guds helgon har ett enda dop,
en Gud, en Herre och en tro,
ett hopp om salig seger.

Text: Hans Thomissøn 1569 (37 år), sv. övers. A.H. 29/11 2015
Musik: Finländsk

697 Bli kvar hos oss, o Jesus Krist

 

1. Bli kvar hos oss, o Jesus Krist,
ty kvällens mörker kom till sist.
Din helga läras klara ljus
låt alltid lysa i vårt hus.

2. Din kyrka hjälp, o Jesus Krist,
trots all vår tröghet, köld och brist.
Låt ordet alltmer framgång få
och ut till alla själar nå.

3. Behåll oss fasta vid ditt ord,
förhindra satans själamord
och ge din kyrka nåd och frid,
sann enighet och mod till strid.

4. Nu vill förnuftet mästra dej
och inte låta rätta sej.
Det vill ej dina vägar gå,
men nya budord hittar på.

5. De stolta andar dämpa ned,
som, snabba efter tidens sed
att ändra om varhelst de kan,
förfalskar så din lära sann.

6. Men saken, äran först och sist
är din och inte vår, helt visst!
Stå därför bi din lilla hjord
som tror och litar på ditt ord.

7. Ditt ord är i vår nöd och sorg
vår säkra tröst och fasta borg.
Behåll oss där, o Herre kär
- allt annat är förgängligt här.

8. Giv att ditt ord oss lyser så,
att vi i mörkret ej må gå,
men genom denna Tåredal
till dej i himlens ljusa sal!

Text: Nikolaus Selnecker 1571 (41 år)"Ach, bleib bei uns, Herr Jesu Christ", sv. övers. Jesper Svedberg 1694 (41 år) "Ach! blif hos oss, o Jesu CHrist", bearb. A.H. 2009
- jfr 1986 års psalmbok nr 373 "Behåll oss vid ditt rena ord"

Musik: Wittenberg 1543 (jfr nr 450 i Haeffners koralbok 1820!), alt. svensk 1697

Denna psalm börjar ju, i likhet med psalmen "Bliv kvar hos mig", med emmauslärjungarnas vädjan "Bliv kvar hos oss, Herre, (ty det är kväll och dagen nalkas sitt slut)". Men den är ingen egentlig kvällspsalm (liksom inte heller "Bliv kvar hos mig" egentligen är det) utan en psalm av en som upplevde att det andliga mörkret åter sänkte sej över Tyskland. Reformatorn Martin Luther var död sedan ett kvartssekel, och reformationen hade fört med sej ett gytter av trosriktningar. Och Selnecker tyckte nog att det var svårast med "de reformerta" med Jean Calvin i spetsen (sedan 1564 död även han), en man som från början låg så nära Luther och ingav goda förhoppningar, men som sedan i viktiga avseenden, bl.a. beträffande nattvarden, distanserade sej från luthersk tro och lära.

Psalmen innehåller många slängar åt dem som ständigt presenterar nya läror och så förfalskar den gamla. Den känns mycket aktuell också i vår tid, men av någon anledning förkortades den så starkt av K-G Hildebrand att den knappt står att känna igen i 1986 års psalmbok. Det kan hända att polemiken upplevdes som besvärande, men jag tror att syftet med förkortningen främst var att uppnå större likhet med den lutherpsalm ("Erhalt uns, Herr, bei deinem Wort") vars internationellt kända koral man ville använda istället för den svenska från 1697. Selneckers fjärde strof har nästan samma bön ("Erhalt uns nur bei deinem Wort") och när den 1986 gjordes till inledningsvers blev både anslag och format mycket lika lutherpsalmen, som fanns med i 1695 års psalmbok och 1921 års psalmbokstillägg (nr 552: "O Gud, behåll oss vid ditt ord"), men som utmönstrades 1937. (Se Stora Nätpsalmboken nr 179). 

Selnecker på äldre dar:

47 O Fader vår, barmhärtig, god

1. O Fader vår, barmhärtig, god,
som oss till dej vill kalla
och rena oss med Kristi blod
som borttar synder alla:
låt komma, Gud, till oss ditt ord,
det heliga och klara,
låt det i mörkret på vår jord
ett ledljus för oss vara,
låt ingen vilse fara!

2. Tillsammans ropar vi till dej,
som alltid hör och ser oss,
för ingen tar ditt ord till sej
om inte nåd du ger oss.
Du, Fader, lärt oss att förstå
att djävulen vill blanda
sitt ogräs i din säd, och så
fördärva hela landet.
Så sänd till oss din Ande!

3. O Gud och mänska, Jesus Krist,
som synden på dej tagit,
du känner bäst vår stora brist,
du trött och frestad varit.
O Jesus, du vår Broder kär,
ditt löfte vi påkallar:
sänd Hjälparen som sanning lär
och kan bevara alla
för att ifrån dej falla.

4. O du Guds helge Ande, kom!
Slit sönder satans snara.
Ge ordet i vårt hjärta rum
och oss i tron bevara,
så var och en blir heliggjord
och prisar Gud med gamman,
ja, så att Jesu Kristi ord
oss leder allesamman
till himlens glädje. Amen!

Text: Olaus Petri 1526, ngt bearb. A.H. 2011, 2024
Musik: Medeltida/Magdeburg 1524, alt. Heinrich Schütz


Enligt Oscar Lövgren Olaus Petris främsta psalm (jag har ingenting att invända). Om Olaus Petris psalmdiktning i allmänhet och denna psalm i synnerhet skriver Emil Liedgren (cit. efter Lövgren): "Det är inte minst i psalmen som den svenske reformatorn Olaus Petri hävdar sin personliga egenart och sin självständiga uppfattning bredvid den store lärofadern. Luthers stormande kraft och glada dristighet äger han ej, dennes betagande naiva innerlighet och värme ej heller. Det är något mera torrt, tunglynt och betänksamt, kanske specifikt uppsvenskt och närkingskt hos smedssonen från Örebro, ett härdat, oböjligt mod, ett sällsynt redligt sinnelag, men föga av bredd och festlig råga. Hans otvivelaktigt yppersta psalm 'O Fadher wåår barmhertigh och godh" andas, betecknande nog, icke lättnad och jubel utan beklämmande oro, ansvarskänsla och kämpande bön." 

Vilket välformulerat dravel, frestas man utbrista om Liedgrens karaktäristik! Det är väl den femtaktiga (jo!) mollmelodin och själva utgångsläget som får psalmen att låta lite beklämmande ibland, men i huvudsak är det ju samma trosfrimodighet och dristighet i bönen som hos Luther. (Som ju även skrev "Ur djupen ropar jag till dig" och "Vår egen kraft ej hjälpa kan; vi vore snart förströdda"). Läs eller snarare bed sista versen högt och fundera på var det "torra, tunglynta och betänksamma" (för att inte tala om närkingska!) skulle vara till finnandes. Och är inte även anslaget så evangeliskt befriande som tänkas kan?

Melodin trycktes enligt Lövgren i Teutsch Kirchenampt, Strassburg 1525, till texten Es wollt uns Gott genädig sein (sv. övers. Gud över oss förbarmar sig), men anges numera vara känd från Magdeburg 1524 och utgå från en medeltida melodi. Jfr Youtube-klippet överst, där man dock hör att melodin förenklats något i svensk tradition.

O Petri:

381 Pris vare Gud som låter

1. Pris vare Gud som låter
oss glada vakna opp
och över jorden åter
en dag av nåd gå opp,
en dag som skall försvinna
lik den i går förgick;
o må vi då besinna
dess dyra ögonblick.

2. O, må vi noga märka
vad Gud av oss begär
och med all trohet verka
så länge dagen är,
att icke syndens minne
vårt hjärta förebrår
när aftonen är inne
och vi ej mer förmår.

3. Att gärna åt sin nästa
råd, hjälp och glädje ge,
ej blott på eget bästa,
men ock på andras se,
ej blott Guds vilja veta,
men vandra i hans bud,
det är att kristen heta,
det är att tjäna Gud.

4. Och salig är och bliver,
när Herren komma skall,
den tjänaren som giver
så akt uppå sitt kall.
Han dela skall den fröjden
som intet öga sett,
men Herren Gud i höjden
åt sina barn berett.

5. Vår kraft, o Gud, föröka,
att vi med trofasthet
må först ditt rike söka
och din rättfärdighet.
Då vill du nådigt skänka
allt övrigt åt envar.
O, må vi det betänka
i dag och alla dar.

Text (=SvPs 1986 nr 177): Johan Olof Wallin 1812 (33 år), ngt bearb.

Musik: Melchior Teschner 1614 (30 år)

Wallins korta morgonpsalm Din klara sol har sjungits vid otaliga morgonböner i hem och skola. Men även denna betydligt längre morgonpsalm har sjungits flitigt i många sammanhang, helt eller delvis, mycket tack vare sina många pregnanta formuleringar och sin friska melodi.

Psalmen bygger bl.a. på Jesusorden i Johannesevangeliet: "Medan dagen varar, måste vi göra dens gärningar, som har sänt mig; natten kommer, då ingen kan verka." (Joh. 9:4). Samt på många andra bibliska uppmaningar till trohet i tjänsten och till barmhärtighet mot sin nästa.

J O Wallin:

167 Gud, låt ditt ord i nåd få lyckas

1. Gud, låt ditt ord i nåd få lyckas
och växa både dag och natt,
men låt med rot och allt uppryckas
den planta du ej själv har satt!
Byt satans irrbloss mot ditt ljus,
med nåd och sanning fyll ditt hus!

2. Låt ingen falsk profet förvilla
oss bort i nattens yra nöd!
Låt ingen lära få förspilla
vår tröst av Jesu dyra död!
Säg var en varg i fårdräkt står,
bevara alla dina får!

3. Ja, skingra töcknen som har hopats
av oförstånd i denna tid,
allt gudsfrånvänt som åberopats
av otron som mot dej tar strid.
Till helvetet driv hycklet bort,
men stärk allt sant och rent och gott.

4. Ditt ord så dyrt åt oss är vunnet
med dina starka vittnens blod.
Det var som borta, men är funnet,
vi har den skatt och pärla god
som är av överjordisk halt,
för vilken de har offrat allt.

5. Gud, låt oss detta arv bevara
åt våra barn och barnbarn med,
till nåd och tröst i nöd och fara,
till ljus och hjälp, till frid och fred,
till evigt liv för oss och dem,
till glädje hela vägen hem!

Text: Magnus Brostrup Landstad 1861 (59 år), sv. övers. A.H. 29/7 2015

M B Landstad:

120 Jesus, lär mej rätt betrakta

1. Jesus, lär mej rätt betrakta
Ordet, som blev kött i dej,
och ej något högre akta
än den fröjd du bjuder mej:
fröjd av sanning, nåd och frid,
fröjd, som blir i evig tid,
då du Faderns råd förklarar,
Fadern själv oss uppenbarar.

2. Fadern själv, hos vilken Ordet
evigt var och evigt är,
av vars tanke allt är vordet
och vars hand all världen bär,
den Oändlige numer

i hans ende Son vi ser,
i den vise, kärleksrike,
helige, som blev vår like.

3. Gud, när du i molnen ljungar
och i morgonsolen ler,
när du föder fågelns ungar,
liljorna sin fägring ger,
när du mej ur faran för,
när din röst hos mej jag hör,
o, då känner jag dej vara
och din härlighet förklara.

4. Dock, när tanken dej vill hinna
i det ljus som höljer dej,
kan den ingen vila finna,
hjärtat självt förirrar sej.
Men du tar en jordisk hamn,
Gud och mänska, i din famn
du oss sluter såsom bröder,
och för oss ditt hjärta blöder.

5. Se, då viker tvivlet fjärran
för det klara livets ord!
Tro och kärlek skådar Herran
i hans vägar på vår jord.
Då han föds, som lovad är,
då för oss han korset bär,
då ut ur sin grav han träder,
nåd och sanning världen gläder.

6. Gud, din kärlek kan ej kallna
mot det stoft du livat har.
Själv du söker här den fallna,
som av dej en avbild var.
Sen ej mer hon liknar dej,
ej till dej kan lyfta sej,
du till mänskan stiger neder,
själv till himlen henne leder.

7. Led oss, Jesus, lär oss lida,
lär oss verka såsom du
och ett evigt liv förbida
efter detta korta nu.
Som du ett med Fadern var,
Fadern i dej uppenbar,
så vi ett med dej må vara,
dej i allt vårt verk förklara.

Text: Frans Michael Franzén 1814, ngt bearb.
Musik: Genéve 1551